Dark Void – Recension

Skrivet av pxl 22 januari 2010

Dark Void

Så är alltså Dark Void här. Spelet som blandar lika delar Rocketeer och Gears of War. Spelet är utvecklat av Airtight Games, ett team som består av veteraner från lite olika spelstudios, till exempel FASA Studio och Microsoft. Vissa av er kanske känner igen FASA Studios prisbelönta Crimson Skies: High Road to Revenge sedan tidigare och med tanke på att det sker en del flygande i både Crimson Skies och Dark Void så finns det ju en del att hoppas på.

Hur står sig då spelet egentligen?

Först, lite story. Dark Void börjar med att du kastas direkt in i en dogfight utrustad med ett stycke jetpack på ryggen. Efter en superkort introduktion i hur du styr blir det dags att skjuta ner lite rymdskepp. Något som, med föregående lektion i ryggen, mest går åt skogen. Efter lite skjutande byter dock spelet vinkel helt.

Duck and cover

Nu är du piloten Will Grey som ska flyga ett paket genom Bermudatriangeln. Om det råkar vara så att man känner igen hans röst kan det bero på att det är röstskådisen Nolan North som håller låda. Han är ju rätt stor inom sitt yrke sedan tidigare, med Uncharteds Nathan Drake som paradnummer. Med i planet är även hans ex, något som framkommer någon halvtimme in i spelandet. Röstskådespelandet håller rätt bra klass men replikerna i sig är ofta under all kritik. Att efter att ha sänkt en robot få höra ”..and stay down!” känns bara helt fel. I övrigt var jag två gånger med om att röster helt försvann, så att aktivera subtitles är ett måste om man vill kunna hänga med.

Nåväl, vidare då. Som man kan tänka sig så går det självfallet inte att åka genom Bermudatriangeln hur man vill, utan självklart störtar man. Väl nere i djungeln genomgår Will och hans föredetta något slags mental förvandling. I vilket fall är det den slutsats jag dragit. Det är nästan bara så det går att förklara hur man går från pilot till automatvapenbärande bergsklättrare.

I (den grafiskt sett riktigt fina) djungeln finns det dock inte så mycket djur, men däremot finns det högvis med robotar. Det är när mötena med dessa blir mer frekventa man inser var Gears of War kommer in i bilden.

Wheeeeeee!

Det blir en hel del gömma sig bakom hörn, lådor och tillochmed under plattformar. Att gömma sig på undersidan av saker blir lite av spelets signum. Detta görs möjligt med den jetpack du lite senare får av ingen mindre än Nikola Tesla himself. Till en början kan den bara skjuta upp dig på mindre höjder och även förlänga dina hopp med dess hoovringsfunktion. En bit in i spelet blir den dock uppgraderad och låter dig, liksom i introt, flyga fritt och framförallt, snabbt. Tyvärr saknar kontrollerna precision – att skjuta någon eller något från luften är ett konststycke i sig.

Spelet är inte heller nådigt mot den ouppmärksamme. Man använder sig nämligen av så kallade Quick Time Events, eller QTEs alltså att du får upp på skärmen en knapp du måste trycka på eller ett kommando du måste utföra, och det snabbt. Tyvärr är dessa placerade på två olika ställen. Det ges lite mer gameplay-orienterade kommandon nertill på skärmen och de som är livsviktiga för att du ska överleva göms i skärmens överkant och är ungefär tre gånger mindre. Jag har fallit till min död (vilket ibland kan vara två meter ner på en mossbeklädd sten) ett flertal gånger för att jag missat intruktionen som sagt åt mig att hamra på B-knappen för att inte tappa greppet.

I'm gonna grab it's tail!

Skjutandet i övrigt är tillfredsställande. Matiga ljud och bra känsla i vapnen bidrar till lite adrenalin, iallafall i början. Att skjuta robotar är inte på något sätt enkelt. I början får man räkna med att det går åt ett magasin per robot. Om man siktar på huvudet kan det kanske räcka med två tredjedels. Man kan dock uppgradera vapnen med hjälp av Tech Points som man får när man dödar fiender, eller som man hittar utspritt lite här och där. Därmed inte sagt att man kan uppgradera sig till ett övertag, det är rätt sparsamt med Tech Points, vilket gör att de blir något att kämpa för och får en att tänka ett par gånger innan man väljer vilket vapen man vill uppgradera. Fienderna i sig har ingen vidare AI när de är på öppen yta, men klarar sig rätt fint bakom skydd, vilket är lite synd. Fienderna ser nämligen rätt mäktiga ut och är i vissa fall, riktigt stora.

Rat-tat-tat-tat-tat-tat...Tat-tat-tat...Tat-tat..

De stora tar helt otroligt mycket eldkraft för att sänka, något som ändå känns rätt så troligt. Jag menar, det är ju metall, inte kött vi pratar om. De små fienderna kan vara nog så ettriga de med, med tanke på hur bra de klättrar, för att inte tala om när de börjar flyga…

Musiken i spelet fungerar riktigt bra och är på gränsen till filmisk ibland. Ljudbilden i hela spelet är enligt förväntan när det handlar om en modern konsol. Vrider man upp volymen lite så känner man allt en smula tillfredsställelse när man kramar till avtryckaren, så ljudeffekterna ligger fint de också.

Så, hur är det då?

Jag måste tyvärr säga att jag är rätt besviken på spelet, men inser samtidigt att det kanske helt enkelt inte är riktat till mig. Storyn är märklig och känns både orationell och förutsägbar, vilket man kan tycka känns lite underligt. Det är långt mellan quicksaves ibland vilket kan få dig att spela om en femtonminuterssekvens flera gånger för att du dör precis mot slutet. Det känns inte direkt motiverande.

Till spelets fördel känns det väldigt Capcom. Hur menar jag då? Jo, ju fler gånger du spelar igenom en sekvens, ju snabbare och effektivare klarar du den. Det ger ett slags ”bara en gång till..”-feeling som man kan förvänta sig från ett företag som legat bakom giganter som Mega Man, Street Fighter och Devil May Cry. Dark Void är också rätt snyggt och lyckas på ett rätt bra sätt förmedla tidsepokens känsla (1938).

Jag gillar spelets ambition, och dess känsla, men tycker att det faller på genomförandet. Förhoppningsvis kan kanske spin-offen Dark Void Zero till DS räta upp serien framöver. För oavsett hur Dark Void säljer känner jag mig rätt säker på att det blir en uppföljare. Sen går ju ryktet att det är en film på gång också. Just nu rekommenderar jag alla intresserade att möjligen låna eller hyra först. Jag skulle inte köpa det.

—