Ja, det var ett tag sedan jag kunde lägga vantarna på 4A Games efterlängtade action/survival-shooter Metro 2033 och jag får väl helt enkelt be om ursäkt för att recensionen har dröjt så länge som den har. Jag har dock en bra anledning till detta.
Jag gillar inte spelet. SÃ¥. DÃ¥ var det sagt.

Men vi tar det väl från början.
Metro 2033 utvecklades alltsÃ¥ av 4A Games och Publiceras av THQ. Spelet är lite som en blandning av de flesta FPS du har spelat pÃ¥ sistone och en First Person Survival Horror. Spelet bygger pÃ¥ Dmitry Glukhovsky’s bok med samma titel, en bok som har fÃ¥tt högvis med lovord frÃ¥n kritiker med fina namn. Det är ett postapokalyptiskt (nahe?) spel och tillhör sÃ¥ledes en av mina favoritgenrer. Jag har alldeles för mÃ¥nga timmar i Fallout-serien för att det ska vara psykiskt hälsosamt och trivs som fisken i vattnet med att bedöma strÃ¥lningsrisk kontra överlevnad.

Ett vanligt ryskt kafé

När spelet börjar är året 2033 (därav titeln, serru) och du har tillbringat ditt liv i tunnelbanetunnlarna (tunnelbana, metro, see what they did there?) då allt ovan jord är allt för hårt strålningsskadat för att det ska vara bra för en. Vissa människor och typ alla djur hann dock inte ner i tid utan blev kvar däruppe när bomberna föll och därför har vi alltså mutanter. Dessa har dock på sistone blivit mer och mer irriterande då de alltjämt går till attack. Efter ett sådant bestämmer sig din karaktär Artyom (du uttalar det fel) för att ge sig ut på lite uppdrag och det är här det drar igång.

Så, då är Metro 2033 perfekt alltså? Nja.. Nje.. Det imponerar helt klart på sina ställen, introt är riktigt coolt och kastar dig mot en massa läckra mutanter i en cinematisk kamp med flera bundsförvanter. Sedan får du veta att det är slutet av spelet. Du ska spela från början. Pang. Nu känns det som en halvdan Fallout 3-klon med rätt livlösa karaktärer med en i längden irriterande rysk brytning. Står man still för länge på den lokala marknadsplatsen märker man snart att försäljarnas hojtanden inskränker sig till ungefär tre fraser var. Som går om och om och om och om igen. Grafiken håller bra klass för det mesta och buggar bara bitvis med människor som försvinner, blir halva eller saknar bitar av ansiktet (Vet ej om detta gäller PC-versionen). Mutanterna är läckert gjorda, tills man inser att de är kopior av varandra. Här har alltså ingen slumpgenerator lagts på för att ändra småsaker, utan alla av samma sort är identiska.

Du slåss dock inte bara mot groteska, om än identiska, monster utan även nazister och allmänt halvdant folk som lider av kroniska spasmer i avtryckarfingret. Ibland bryts tristessen nere i tunnlarna mot sporadiska exkursioner upp på ytan då du måste bära gasmask för att inte kola vippen. Gasmasker har en begränsad livslängd, så man får hålla lite på dem och ta av sig den när man klarar sig utan. Detta kan vara lättare sagt än gjort, då det cirkulerar en bugg som gör att du inte kan ta av dig din gasmask. Alls. Oavsett vilka knappar du trycker på. Detta gör det inte bara svårt att hushålla med gasmasksanvändandet utan även att ta på sig en ny, fungerande dito.

NOM NOM NOM NOM NOM NOM

Alltså, vad jag tycker om detta spel är väl rätt självklart. Jag gillar det inte direkt. Bra idé, tråkigt utförd. Typ så.